Arbetsträning

Jag vänder ut och in på mig själv just nu. Arbetstränar 75% trots att jag inte orkar. FK bestämmer. Och det spelar ingen roll hur mycket jag trivs, för det gör jag. Är lika glad varje gång det är dags för ett pass.

Nu tar det ut sin rätt.

Har längtat och planerat för den lilla extra långa ledighet schemat innebär. Dagar på landet. Mys med hundarna och återhämtning delux. Nu ligger jag för ankar. Helt slut. Och vad värre är halsflussen verkar vara på intågande. Den kommer sisådär vart 4e år eller när kroppen är riktigt,riktigt körd i botten. Jaja, det blir väl en tur till hälsocentralen jag är listad på. Sista besöket bränner fortfarande i minnet.

Du är psyksjuk!

För över två år sedan på ett rutinbesök. Stämplade min “nye” doktor mig som “psyksjuk”. Ja, så sade han när jag enbart skulle ha en förlängning av sjukskrivningen. Jag var mitt i en arbetsträning som enligt standard sker med aktivitetsstöd som en får via FK och läkarintyg krävs. Han ansåg att jag inte skulle ha något sådant utan skulle ut på arbetsmarknaden. “Du är ju psyksjuk, dina så kallade smärtor du påstår dig ha sitter i huvudet! Man kan inte röra sig som du om man har så ont som du säger att du har.”

Är det din nya karriär

Frågade han mig. Jag förstod inte vad han menade. Så han förtydligade. Är det din nya karriär att vara sjukskriven och arbetsträna? Du borde fokusera på att söka jobb! Varje gång jag försökte förklara vad det gick ut på avbröt han mig. Med ord som, vad du är labil, du har inte särdeles ont det ser jag det. “Vet du utmattningssyndrom gör inte ont.”

Skiten var jag

Sedan skällde han ut mig för att hans kollega slängt sådan här “skit” i hans “knä”. “Skiten” var jag. Multisjuka jag. Många fysiska diagnoser. En oerhört utsliten, skadad kropp som tog ut sin rätt. Men som jag envist vägrade lyssna på.

Alla hörde

Jag reste mig, sade “jag skall inte behöva lyssna på detta så jag går nu.” Han följde efter mig ut ur sitt rum samtidigt som han fortsatte förkunna med hög röst att jag var inbillningssjuk,labil och fler tillmälen än så. Han skulle ta FK i hampan för att de inte fattade att jag rätt och slätt var lat och labil! Det hördes ut i väntrummet. Alla som satt där hörde honom klart och tydligt. Det sista han ropade efter mig var att jag kunde söka hjälp på psyket!

Som i en dimma

Jag tog mig ut från hälsocentralen. Maken jobbade bara ett stenkast i från så jag lyckades ringa honom. Osammanhängande hulkade jag fram att jag behövde hjälp. Vid detta lag storgrät jag. Mitt på det lilla pittoreska torget,bland alla människor stod jag med tårarna forsande. Folk stirrade, jag drog mig åt sidan. Det droppade och rann från näsan. I brist på näsduk försökte jag torka mina tårar med baksidan av handen.

Blod överallt

Det var inte tårar. Det var blod. Från båda näsborrarna formligen sprutade det blod. Jag fick ta min fina sjal och dämpa det hela med. Maken kom med bil. Och jag gjorde som läkaren sade. Jag ringde och fick en akuttid på öppenvårdens psykiatriakut.

De väntade i receptionen

Det ösregnade jag var dyblöt när jag kom dit. En skötare och läkare mötte mig i receptionen. Hon sträckte ut armarna och jag rasade. Den unge manlige psykiatern strök mig över ryggen. Jag fick hjälp att tvätta av ansiktet. Och en tablett att svälja, jag som avskyr mediciner tog den. Efter en halvtimme var jag talbar.

Du är normal!

Så sade läkaren. Du är i n t e psyksjuk. Under de omständigheter som du lever. Med de krav som ställs på dig av bla FK, och dina egna förväntningar är det inte konstigt att din kropp reagerar så här. Det är en sund reaktion. Du har pressats och pressar dig själv alldeles för hårt.

Tillbaka till ruta ett

Jag skall inte återge hela historien.  Men det där husläkarbesöket blev sista spiken i kistan. Jag blev heltidssjunskriven igen. Mitt utmattningssydrom som jag levt med i många år exploderade under FKs krav och min förmåga att vända mig och bända mig. Min fantastiska förmåga att stänga av all smärta och allt runt mig och b a r a göra det som krävs av mig.

Jag ser var jag är på väg

Så jag måste nu sammankalla till möte med FK och AF. För jag gör inte om det igen. Kör mig i botten alltså. Det måste finnas en lösning som fungerar. Som inte enögt betyder heltidsarbete. En mellanväg, en      h å l l b a r väg. För det kan väl inte vara så att jag inte skall göra något mer än arbeta? Kanske har jag en orealistisk önskan. När jag drömmer om att arbeta o c h ha ett levande privatliv med de jag älskar mest? Jag vägrar tro att det bara är en ouppnåelig dröm. Jag vägrar!

❤Med Kärlek❤