Älskar du dig?

Jag har aldrig älskat mig. Under hela det liv jag minns,har det aldrig funnits någon kärleksfull eller förlåtande tanke. Om mig till mig. Låg självkänsla har följt mig. Jag har kunnat tycka jag är bra på mina yrken. Levt genom dem.

Vägen tillbaka

På vägen till återhämtning och tillfrisknande från utmattningen började något växa i mig. Att gå ett helt liv utan att älska mig själv. Oacceptabelt. Att slå så hårt på sig själv. Straffa sig själv genom överätning,nedvärderande beskrivningar. Känslor om att inte vara “värd” något eller någon. Det kunde inte fortsätta.

Jag tog tag i “mig” genom terapi. Där blev det också tydligt att jag egentligen inte visste vem eller vad jag var. När yrkesrollerna togs ifrån mig pga utmattningen, fanns ingen. Den upptäckten var smärtsam. Jag vet inte vem jag är? Sade jag till min teurapeut. -Vad är jag? Vem är jag?  Många inte alls vackra sanningar om mig kom fram. Som en lavin rasade de mot mig. Och rätt snabbt började saker förändras. I mig och runt mig. Jag fick redskap för ett bättre liv och en förståelse för andra och mig själv.

Kroppen,utseendet

Alltid sett mig som ful. Jag inte är lik min mamma. En fantastiskt vacker kvinna. -Tja du är inte lik din mamma! Kunde en släkting säga. -Hon är vacker. Så jag fick bli duktig och rolig. Eller det var rollen jag tog mig/som gavs mig. Det fanns ingen hejd på hur illa jag gjorde mig med nedsättande ord och attityd om/mot mig själv. Varken kroppen eller det inom mig höll måtten. Ful också. Men rolig och duktig.

Vem är ful

Det var fel. Men det såg inte jag. Det är  sorgligt att leva ett liv i föreställningen att en är ful. Vem är ful? Och vem bestämmer vad,vem som är vacker? I n g e n kan vara vacker om insidan inte är hel. Det gav mig modet att gå min egen väg. Att utforska mitt inre likväl som det yttre. Släppa på andras föreställningar om mig, vilka jag tagit som mina.

Naken i skogen

I torsdags tog jag mig till Hölö. Där i skogen träffade jag och 12 andra kvinnor (nästan alla okända för varandra), Wildherbarista aka Rebecca och When the black bird sings aka Jannica. Rebecca som är prästinna bland annat och Jannica som är fotograf. Där i skogens skymning, med en korp kraxande ovanför oss. Tog vi av oss kläderna under tystnad. Instruerades av Jannica. Stärkta av Rebeccas trummande lade vi oss, som en kropp i mossan. Kamerans slutare knäppte svepande. Vi ändrade läge, bytte plats allt under det suggestiva trummandet. Mina tårar och händer grävde sig djupt ner i mossan. Förundrad över min kropp och min själ som vågade och fick dela detta magiska. Nakna kroppar i samklang under en bar himel. Omslutna av skogen, träden och varandra.  Där hämtade jag mitt sanna.

Tacksam

Vi klädde oss och samlades vid en eld. Det samtalades om att hela oss inifrån. Allt under den stigande månen. Acceptans och kärlek genomsyrade hela ceremonin. Tillsammans i bön och avslut. Jag grät flera gånger under denna kväll. Av tacksamhet,lättnad,sorg,glädje och insikten  att jag är vacker och värdefull. Det enda jag ångrar, är att jag inte vågat tidigare.

Budskap för veckan

Du är på rätt väg nu. Känslan av frihet är nästan som en explotion. Backa inte även om det känns tufft. Du har gjort plats för det nya att komma in. Du gör vad än det är för ditt eget bästa. Och när du stillar dina oroliga tankar, andas litet. Så ser och känner du att detta vad det än är stort eller smått, är rätt väg. Rätt beslut. Du skapar ditt eget liv. Ingen annan har taktpinnen. Och det blir bra på alla plan.

❤️Med Kärlek❤️