Tisdag

Redan tisdag.Jag arbetstränar. Det är en sådan glädje i det. Men allt är inte en dans på rosor. Jag ingår i ett projekt mellan min behandlare,FK, AF mig mfl. Det blev så bra. Handläggaren från FK lyssnade och gjorde vad hen kunde för att individanpassa arbetsträningen. I slutet av februari skulle vi ses för uppföljning FK, AF och jag. Samma dag får jag sms från FK mötet är inställt. Via min handläggare på AF får jag redan på att jag fått en ny handläggare på FK.

Ny mötestid

Jag blir kallad till nytt möte. Jag är så glad och stolt över de timmar jag klarar av och går med glädje på mötet. Det blev inte som jag tänkt. Den individuella rehabplan som fanns förkastas. Jag får inte arbetsträna 3 dagar i veckan utan skall abetsträna färre timmar/dag alla fem arbetsdagarna. Det kan ju låta fånigt. Men varken min kropp eller knopp hinner med att återhämta sig på det upplägget. Tidigare plan var litet längre dagar men färre. För att jag på så sätt skulle orka med både sjukgymnastik och ACT terapi. Vilka båda är för att hjälpa mig och kroppen att få en hållbar långsiktig återgång till något slags arbete.

En aktivitet om dagen

Mina år av överpresterande gör mig oerhört känslig för stress. Vilket i sin tur gör att jag fort blir hjärntrött. Så tidigare handläggare på FK, handläggaren på AF och jag kom överrens, utefter rehabteamets rekommendationer, om att en aktivitet om dagen var vad jag skulle ha. Sjukgymnastik och ACT terapi ingick i det. Det vill säga aktiviteter f e m dagar/vecka Och det funkade.

Alla är trötta efter jobbet

Så sade den nya handläggare. När jag försökte förklara… jag gav mig direkt. För jag orkade inte dra hela min historia igen. Jag lägger mig platt. Låter mig ledas och styras när ingen förstår eller lyssnar. Så fungerade jag tidigare vilket lett fram till att jag har det som jag har det nu. Tankegångarna ramlar tillbaka i vana hjulspår. Ja, jag har fel, jag måste göra som de säger bit ihop det går så länge det går. Men jag ringer ändå rehabkoordinatorn på min mottagning. Vet inte om det hjälpte. Jag var så trött, uppjagad, ledsen och virrig. Men jag hoppas något vettigt kom fram. Jag väntar fortfarande på återkoppling. Och rehabbeslutet kom i går. Men jag vet inte vad meningen ” Enligt plan för återgång i arbete/Rehabiliteringsplan” står för. Är det den ursprungliga anpassade för mig. Eller den senaste anpassad för FK?

 

Vem vill anställa ett vrak?

Det tar så hårt på krafterna dessa turer med FK. Tid tar det med. Samtidigt som jag förväntas klara mallen för arbetsträning (vilket jag inte gör det provades under mer än 7 månader och resulterade i ett års sjukskrivning till!) skall jag återigen ringa samtal, ordna med blanketter, nya läkarintyg mm. Allt enligt FK. Detta gör att jag inte kan ha fullt fokus på min arbetsträning. Den som kanske,kanske kan leda till en anställning i framtiden. Men redan nu ser min handledare hur pressen från FK tär på mig. Ärligt och frankt kommer också funderingen “vi kan inte anställa någon som är körd i botten pga FKs krav”! Nej det kan de ju inte.

Askungens styvsyster

Så just nu känner jag mig uppgiven. Jag kan inte passa in i den snäva mallen. Det är som att försöka pressa in en fyrkantig form i en cirkelrund. Det går inte. Jag kan inte bända mig,vända mig. Eller göra avkall på mer i mitt liv för att klara av vad FKs regler anser att jag skall klara. Jag vill inget hellre än att få vara som “alla andra” gå till jobbet, göra ett bra jobb, göra skillnad för någon/några. Men hur skall jag kunna det när den tunna, sköra mattan jag står på ideligen dras undan? Varför duger det inte med att jag klarar att arbetsträna och gör det bra när det är anpassat för mig? Från april är det 4 dagar i veckan så jag har avbokat sjukgymnastiken från då. Känner mig som en ofrivillig styvsyster till Askungen som tvingas skära av mig halva fötterna för att få plats med dem i skorna som, aldrig varit och aldrig kommer vara gjorda för mig.

❤