En vän frågade om relationen till stenar och kristaller i ett forum hon driver….

Den frågan öppnade en dörr. En jag inte velat glänta på, snarare inte vågar kanske. För med den öppen är jag tvungen att se en del svåra och inte helt igenom bra,trevliga eller snygga sanningar om mig och min omgivning.

Överpresterande

Att göra allt i sin makt för att bli sedd,accepterad och älskad och ändå alltid falla på målsnöret. Kravla sig upp på fötter igen bara för att falla in i samma hjulspår,om och om och om igen. Att helt stänga av för att orka arbetslivet. Att inte ens ha så mycket självrespekt att klara av att låta ett “nej” vara bara nej. I stället lät jag mig manipuleras till att säga “javisst”. Allt för att duga,passa in i “laget Sverige “.

Det är ingen lätt sanning att bära. Hur kunde det få gå så långt?

18 april 2016
Då skadade jag mig på mitt dåvarande arbete. Min ork var på bristningsgränsen utmattningen flåsade mig i nacken. Hela mitt väsen skrek inombords. Men sjukskrivning var det inte tal om. I maj sjukskrevs jag 25% för att mitt utmattningsyndrom blossat upp. Men jag sade bestämt nej till heltidssjukskrivning som starkt rekommenderades.

Så trots smärtorna och en förlamande trötthet fortsatte jag jobba.

Sista vecka i juni gick det inte längre. Och det blev värre. Smärtorna var hemska. Fem ynka dagar innan semestern kollapsade jag,dukade under av smärtor i ryggen. Någon hjälp från vc eller akut fick jag inte.

För att härda ut smärtan målade jag stenar.

Jag hade gjort det tidigare men då som pynt till trädgården.. Nu blev det små små stenar. “En vän att hålla i handen” Större stenar blev dörrstoppar.

Stenar har alltid funnits i mitt liv.

Deras former olika textur… färgerna.. När barnen kom hem med sina stenar så fick de vara kvar. Allt radades på fönsterbänkar och där de fick plats. Så gjorde även jag med min mormor (som också plockade stenar) när nyhetens behag lagt sig sorterades de finaste ut och sparades. 

Uppvaknandet

De målade stenarna blev startskottet för uppvaknandet av min kreativitet. Den jag helt stängt av för att orka arbeta heltid efter en svår utmattningsdepression som ledde till utmattningssydrom… nästa sex år utan att skapa, bara jobba. Det var/är en svår läxa att lära…

Stenar byttes mot garn..

Jag började sticka i ruset av smärtstillande. Ja så var det. När jag äntligen fick träffa en läkare och fick morfin kunde jag klä mig själv ,och hålla i stickorna. Långsamt långsamt. Första paret sockor tog nästan ett år att göra. Det andra paret ett halvår. Då började jag sy raka sömmar. Vetekuddar, ett almanacksöverdrag.

Så kom lusten att rita

Utan någon kunskap, utbildning eller särdeles speciell talang så ritade jag det som kom till mig rakt upp och ner. Mitt i allt ville flera beställas av mig. En sten eller en tavla. Då försvann glädjen i skapandet. Prestationsångest och rädslor att inte duga, att andra gör det bättre kom tillbaka,som en kalldusch.

(Fyra av många bokmärken som jag inte kan sälja …för jag vet inte vad de är värt för någon annan)

Sensmoral

Jag slutade inte denna gång. Jag insåg att min enda drivkraft är min lust. Orken är borta och lust dör av prestationskrav. Sp jag bytte tillbaka till stickorna. Ingen kan önska sig /beställa sockor av mig. Leveranstiden är oändlig och utförandet sisådär. Sensmoralen i detta långa inlägg. Tappa inte bort din  kreativitet vad den än är. Den är läkande och behöver vara en del av dig. Omge dig med dina alster strunta i om vännen,grannen eller din partner är så mycket bättre än dig på att göra vad du mår bra av att göra! Vila i skapelseprocessen. Den ger dig andra vägar att angripa det jobbiga du går igenom och det är en gåva till dig. En livsviktig självkärlek.

❤Med Kärlek❤