Krampaktigt håller jag fast.

I saker, alla böcker jag läst. Som jag aldrig kommer läsa om. Jag har haft näst intill fotografiskt minne för texter innan utmattningssyndromet. Så att läsa en bok två gånger har aldrig funnits på min karta. Ändå har jag envist hållt fast vid dessa och samlat ett bibliotek med allt precis allt jag läst. Kännt en slags stolthet i att jag läst brunnit för berättelserna. Gömt mig i böckerna när livet varit skrämmande.

Jag slet ut mitt hjärta 

När jag rensade ut tre bokhyllor. Även skitböckerna de med hopplöst dålig handling har haft betydelse. Men någonstans måste hamstringsbeteendet ändras. Jag har inte plats att ha allt. Det blir inte lättare att den äkta hälften är en samlare med…. kan vara bra att ha. Är på innerligt trött på “bra att ha”.

Fortsatte med bestick

Hur mycket bestick kan en familj behöva??? Jag har sorterat rensat allt överflöd här hemma. Och vet att det nog är lika mycket i lådorna på landet.

Det slutar inte där…

En flyttkartong fylld till bredden med fotografier från makens och min barndom vår gemensam ungdom och vuxenliv. Bilder på våra underbara tre barn. Och där försvann jag ur bild. Successivt och systematiskt raderade jag mig själv. Gled undan gömde mig bakom kameran. Med tiden blev jag överviktig. Och bröts ner inifrån och ut. Skämdes så att inte ha kontroll att inte klara av att hålla vikten. Värk,stress och överprestation. Och sorgen att inte räcka till att aldrig riktigt “duga” varken i mina ögon eller andras. Att alltid behöva konfronteras med ord som -guud vad fet du blivit. -Det behövs inte mer på din tallrik. -Om du skulle ta och banta litet. Så där ligger tre barns uppväxt i bilder… med minnen som jag inte finns med i. Varför behöver vissa människor bekräfta sig genom att trycka ner genom att utnyttja andras sorger och svagheter? Så oerhört onödigt och väldigt egoistiskt.

Jag fortsätter

Litet i taget. Tömmer jag hemmet på onödigt materiellt överflöd. Sorterar,slänger och packar. Då finner jag tygasken. Asken med den knallgröna sidensjalen och de virkade vita handskarna med ljustbrunt läder. De doftar fortfarande av henne. Jag behöver bara blunda och dra in blandningen av Chanel no 5 och Shalimar som en smekning mot min kind. Jag förnimmer hennes röst. När hon läste för mig. För ett ögonblick är jag barn igen. Mormor. Den asken sparar jag. Alla minnen behöver inte sorteras.

❤ Med Kärlek ❤