En gång i veckan skulle jag blogga. Det skulle handla om min resa. Resan till hälsa efter en skada jag ådrog mig på jobbet. En skada som troligtvis uppkom för att jag inte lyssnade på min kropp eller själ heller för den delen. Mitt utmattningssydrom skrek och jag hade fastnat i gamla tankemönster. De, där jag stänger av ,slutar känna smärta. Slutar reagera på alla kroppsliga signaler. Ja, hade jag inte fått skadan vet jag inte hur det slutat. Så den blev ett slags broms. Med besked. Det gågna året skulle handla om hur jag blev frisk och triumferande gick från klarhet till klarhet.

Det blev inte så.

Istället blev det än värre. Efter en lång segdragen kamp med FK fick jag då börja arbetsträna. Lyckan var total. Att få vara i sammanhang, vara del av något mer än mitt eget privata helvete. Sakta sakta tvingas jag inse att jag är riktigt dålig. Den segdragna kampen om att få arbetsträna hade tippat mig över stupet. Rakt ner i en mörk orkeslös avgrund. Jag tror aldrig jag fått kämpa så hårt att klara dagarna…

Vad skulle jag klara av då? Vi kan väl säga så här.. jag blev rädd för mig själv för minnet sviktade så starkt att jag undrade om jag började bli dement. Att få på mig kläderna och komma ut, med hundarna och mig själv. Utan att glömma hundarna och/eller stänga dörren efter mig blev så stressande att jag började blöda näsblod.

Jag måste tvinga mig

Att inse att acceptera att jag  ALDRIG blir som jag varit….. Det är svårt nog för mig.. Så hur skall omgivningen förstå?  Under året har jag fått höra från olika håll att jag är så förändrad, konstig, tråkig och rent av lat och egoistisk. “Gör dig av med djuren och sluta med så mycket pyssel så orkar du säkert”.

Inte var jag sen att suga upp det negativa och komma på mig med att försöka hitta genvägar till att orka. Orka göra allt jag gjort förr. I det livet där jag om och om slagit huvudet i väggen och överpresterat för att bevisa att jag duger. Låtit andra diktera mina behov och ettiketera mig. Fast i en labyrint av egna och andras krav på mig.

Hundarna alltid räddningen 

Och denna gång är inte ett undantag. Tack vare dem tvingas jag upp och ut. Aktiv vila är viktigt. Så hundarna är viktiga med dem kan jag inte isolera mig. Vilket är lätt att göra. Att vara med hundarna är en läkande kraft.

Sista inlägget om den fruktlösa kampen.

Ja detta är både slutet på gammalt och en början på något nytt. Jag kommer fortsätta att blogga. Men inte om detta. Denna blogg blir nu Fru MagIkas på riktigt. Jag är Diplomerad Tarot Sierska och nu skall det få ta sin rättmätiga plats i livet.

Och jag hoppas ni vill dela den resan med mig.

❤Med Kärlek❤