Denna vecka är kantad av läkarbesök, stresshantering och annat som handlar om mina tillkortakommanden… Det medför för mig ångestliknande stress och oro. Något en kan tycka jag borde lärt mig att hantera där för sju år sedan när hela jag slutade att fungera… och drabbades av utmattningssyndrom. Men så är det alltså inte.

En insikt som funnits ett tag hos mig. Det att ingenting är i grunden förändrat i mig. Samma person med skraltiga verktyg att hantera stress och oförmågan att bromsa både mig själv och andra. Det var det där lilla ordet “nej” … Det som är så svårt. Det jag inte förstod när jag var åter i arbete efter en lång sjukskrivning var att oavsett om jag fyller mitt liv med ett överflöd av roliga saker vid sidan av “måstena” så orkar jag inte mer. I vårt samhälle talas det om att “fylla på” med saker som får en att må bra och bli lycklig så kan du prestera mer… Så kan det vara…. för den som inte lider av utmattning.

När orken är slut är den slut.

Det går inte heller att “vila” sig i form, sätta sig ned en stund för att “hämta kraft”. När orken är slut så är den verkligen slut.  Att då försöka “ta nya tag” går inte.  Ingen skulle komma på att be en rullstolsburen person att koncentrera sig litet extra på att gå, eller en synskadad att fokusera på att se bättre… Ingen skulle heller försöka sig på att byta till vinterdäck om de bara har två däck.. Det går ju liksom inte att få två att räcka till, än mindre att köra med två hjul. Det där var det ingen behandlare som berättade för mig då för sju år sedan. Utan jag återhämtade mig hyfsat. Och när FK bestämt att jag var frisk nog, och jag  säger …njae… det känns inte så… men säger ni det så…

Jag började arbetsträna och sedermera arbeta. Då börjar allt om.. Jobbar hårt.. aktiverar mig på fritiden med mera roliga och jobbrelaterade utbildningar, föreläsningar mm.. allt för att få energi till att arbeta. Ja ni ser ju hur skevt det är. Det jag inte insåg var att när orken är slut så är den slut! Jag fortsatte.. när jag blev trött klippte jag mentalt bort vännerna… när det inte räckte…relationen…barnen …släkten… osv. Än en gång… blev det jobbet allt kretsade runt. Jag älskar mitt arbete så det är inte något dåligt egentligen. Men när det blir ens identitet då spelar det inte någon roll hur roligt arbetet är… eller hur underbara och fantastiska ens kollegor är. Vips tippar vågen över.. balansen finns inte och där står en, inkapabel att säga… Nej..

Jag gjorde illa mig

Jag skadade mig på jobbet.. trodde inte det var så illa. Jobbade på men tog det lugnt på helger och kvällar. Fyra dagar innan semestern gick det inte mer. Min arm gav helt enkelt upp och smärtorna som följde var vidriga. Vårdcentralen vägrade att ta emot mig jag fick nobben direkt i tidsbokningen. Hänvisades till andra instanser…Efter mycket om och men samt ett byte av VC fick jag hjälp. Och på den vägen är det. Sjukgymnastik, egen träning, samtal, remisser till höger och vänster.. Så ser min vardag ut just nu.

Det är ingen semester

Jag känner  en frustration.. läkningen går låååååångsamt.. Det gör mig stressad. Av helt fel anledning. Jag oroar mig för att jag snart blir utförsäkrad, eller att FK anser att jag inte är tillräckligt sjuk i varken kropp eller knopp för att inte arbeta. Att det finns ett fiktivt arbete i deras värld som jag kan ha trots alla krämpor och tillkortakommanden. Det tar på krafterna att ringa och besöka alla instanser. Jag som sjukskriven med flera “diagnoser” är sambandscentral, koordinator och förväntas agera mellanhand… mellan FK, AF, Sjukgymnast, läkare1,läkare2,terapeut och arbetsgivare. Så det är ingen semester att vara sjukskriven.

Så får du inte tänka…fokusera på att bli frisk så blir allt bra

Jag ringde FK för jag är oroad över det faktum att det nog inte kommer bli så mycket bättre än så här och att det nog är dags att fundera på andra alternativ än återgång till mitt arbete eller återgång på heltid. Det var nobben direkt. Men en vänlig och uppmuntrande röst säger kontaktpersonen att jag får inte tänka så, att jag skall fokusera på att bli frisk så kommer allt att gå bra. Det är en fin och omtänksam tanke.. Men rent krasst räcker det inte med att jag älskar mitt arbete vilket jag gör. Det ger mig inte fysiska förutsättningar att klara av det. Så nu väntar jag på återkoppling från FK.. På torsdag är det två veckor sedan de skulle ringa tillbaka… Så klart kan de inte bara fokusera på mig och mitt ärende.

Mitt i allt “elände”

Jag försöker fylla mina dagar med något meningsfullt. Det är svårt när man inte är fysiskt funktionell som tidigare. men jag kan sticka litet. måla mina stenar,gå stillsamma promenader med mina hundar. Jag pratar i telefonen. Jag lagar mat, det fungerar lättare för varje dag med en arm. Jag bloggar men bara en gång per vecka för statiska rörelser gör  ont och flera dagar går till att återhämtning. Jag mediterar och det är en fantastisk upplevelse. För någon som jag, vilken upplevt det som stressande att “bara” sitta rakt upp och ner. Det har verkligen hjälpt mest av allt. Och fått igång andra tankar och tankebanor. Så mitt i allt elände så har jag börjat lyssna..inåt.. och står på tröskeln till något annat.. Jag vet inte vad det är än. Det jag vet är att det blir bättre och mer genomtänkt än tidigare. Det måste det bli.

<3 Med Kärlek <3