Att hjälpa en hund

0

Inte så smart

Ja det har väl inte undgått någon att ett av mina största intressen är just hundar. Det intresset förde mig till ett nytt yrkesval. Så här i efterhand var det kanske rätt korkat.  Att slita ut det sista av kropp och knopp för den drömmen. Men nu är det som det är. Jag fick förmånen att arbetsträna med omplacera hundar i ett halvår. Vår familj valde att hjälpa några under makens semester. En av dem var en oerhört rädd hund. När arbetsträningen avslutades valde vi att behålla den lille kraken. Från att ligga i en slapp hög och skaka och inte ens våga äta mat till att äta varje dag och trevande börja söka kontakt… vi ville att han skulle fortsätta utvecklas här hos oss.

Vi döpte honom till Sparris 

Blek,mager på långa skrangliga ben. Liknade han en sådan där vit sparris på burk. I dagarna hittade jag bilder på hur han såg ut innan han kom till oss och första tiden hos oss. De tänker jag inte dela med mig av offentligt. Så sorgligt var det.

(Efter tre veckor hos oss)

Djur är helande

Men ibland behöver även djur helas. Som långtidssjukskriven i en evig nedåtspiral var jag tvivlande och velade länge innan vi tog beslutet om att låta honom stanna. Skulle jag orka? Att läka både honom och mig? Jag(vi) hade ju redan tre hundar alla med litet särskilda behov. I bland måste en bara ”tuta och köra” vilket jag blivit så dålig på. Jag är alltid rädd att inte orka och i och med det misslyckas.

Lättare än jag trodde fast svårare

Ja lille Sparris kräver inte annat än tid och tålamod. Och det kan bara nog så svårt. Sju månader har det tagit att få honom att äta… VARJE dag. Sparris är fortfarande livrädd för älskade maken. Maken försöker på alla sätt vara undvikande och ge Sparris utrymme. Nu har vi kommit så långt att Sparris inte längre gömmer sig när maken kommer hem. Utan med skräckblandad nyfikenhet kikar fram i dörröppningen till hallen. Och när maken sover så är det Sparris som ligger ihopkurad vid makens knän.. Att läsa hans språk som är så blygt och försiktigt. Ja att se och förvalta de oerhört små framstegen han gör. Det kan vara nog så svårt.

När min egen vård uteblir

Ja så är det ett vacuum inget händer och rent ärligt så ger jag upp. Då som nu lägger jag focus på våra hundar. De hjälper mig ut och vi promenerar långa sträckor. Sparris har från att lägga sig platt på marken nu börjat uppskatta att gå ut. Han sätter sig vid dörren när han tycker det börjar bli dags.

Se saker ur ett annat perspektiv

Det gör jag när jag är med våra djur. Lille Sparris har inte upplevt mycket innan han kom till oss. Jo så klart men jag tänker på miljöträning. Han fyllde ett år den 11 juli förra året. Och jag har fått uppleva hur han njöt första gången han såg och kände ett regn. Hans förundran över snön har inte lagt sig än. Han vill smaka och äta upp all snö. Att hela en hund är allt att hela sig själv. Det hjälper mig att se det lilla i det stora. Att skynda  l å n g s a m t. 

Att stressa fram något

Nej det går inte med någon hund. Och det går inte för mig längre heller. Det blir bara sämre av press och de dagar när jag tvivlar och vill skynda på mig själv. Då behöver jag bara se på Sparris så blir jag påmind om att stresstiden med många bollar i luften. Den kan inte och får inte komma tillbaka.

I dag är det vilodag 

Vila är viktigt både för hunden och människan. Så vi rastar oss kort och vilar bland filtarna i soffan. Jag läser och hundarna ligger tätt tätt intill. Så vila skönt i helgen. Ta dig tid att göra det viktigaste av allt…. ingenting!

❤Med Kärlek❤

Dela.

Om skribenten

Missa inte våra intressanta artiklar

Läs fler artiklar på huvudsidan

Lämna en tanke