Fånga dagen.

Stänger av….

Att leva med smärtor och den konstanta pressen från instanser att snabbt bli frisk eller fel, passa in i mönstret och mallarna som skapats för att underlätta. Underlätta för de friska att göra bedömningen hur sjuk den sjuke är.. Ja, ni hör det är inte klokt någonstans..

För att orka försöker jag fånga dagen. Skalar av alla måsten då och då. Stänger av den lilla rösten “du borde” och bara är.Viktigt för att hålla i hop orka vidare. Sedan skadan har det blivit än viktigare att se guldkornen i den grå och stundtals hopplösa vardagen. Som när jag fyllde år. Min make ordnade överraskningsfest och några av mina fina vänner skramlade till min feststass. Så oerhört glad och fin som jag kände mig var helt ,makens, släkten och vännernas förtjänst. Jag fick en magisk dag och kväll. Så när det är en sådan där skräpdag kan jag blunda och tänka tillbaka på den kvällen.

Djuren helar själen..

Att vara med mina hundar och våra katter är helande och lugnande. Djuren bryr sig inte om hur du ser ut eller vad du har på dig. Djur kräver din närvaro här och nu. Inte sedan och inte i morgon. Utan precis på en gång. Det är bra. Det är förutsättningen för att jag kommer upp och ut även de där dagarna när inte något trevligt minne biter.

När jag var friskare och var i form att klara av ett arbete kunde jag bli vansinnigt irriterad på katten Tusse.. Varje kväll samma visa. Han jamar runt en stund för att komma upp i sängen och kräva sin dos av kärlek, ställer sig PÅ mitt huvud. Trampar i skalpen, låter som en reamotor… Det enda jag låg och tänkte var oj oj vad klockan är mycket… JAG MÅSTE SLAPPNA AV OCH SOOOOVA… medan jag stressat räknade timmarna innan det var dags att gå upp. De låg så klart alltid på minus… Om jag lyssnat då på vår röde fara..

Nu när de där nätterna där oron är stark och jag inte kan somna. Gör jag honom till viljes. Många gånger hjälper det att “pussas” på Tusses villkor. Att dra med handen över ryggen på kissen och lätt forma handen runt svansen och följa den ända till tippen…. om och om igen. Vissa nätter kan vi somna så. Tusse ger mig audiens kliver ner från mitt huvud (det är där han brukar sova… kattmössa!!) lägger sig tillrätta vid min sida.. nära.

Ketchup effekt

Nu tror jag det händer.. det jag väntat på så länge så länge. Det blir med största sannolikhet arbetsträning. Tjänsten finns inte längre och risken finns att försäkringskassan efter arbetsträningen bedömer mig helt arbetsför i någon form av för dem påhittat arbete. Ja ni läste rätt. De kan göra så. Det är inte deras problem att hitta ett sådant arbete utan mitt och arbetsförmedlingens! Men jag är tacksam att det nu börjar röra på sig. Utöver det utreds jag igen på reumatologen för min pelvospondylit. Om allt går enligt plan kommer jag få medicin vilken kan ge mig ett bättre liv med mindre smärtor och framför allt mindre trötthet. Smärtor kan jag leva med. De blir följeslagare i vardagen. Men den förlamande tröttheten som följer är frustrerande. Så jag håller tummar och tår. Dagarna kantas av spring till sjukgymnaster, läkare, röntgen, blodprovstagningar, möten med FK och AF. Det är ett pussel för någon vars ork är begränsad. Jag jobbar hårt på att inte falla in i gamla mönster… att inte säga nej.. nu när ketchup effekten är ett faktum. Försöker glädjas i stället. Tänk om allt klaffar, då får jag arbetsträna åtminstone över sommaren… Jag får vara delaktig, vara i ett sammanhang inte bara det där utspottade tuggummit under någons sko.

Målar mina stenar..

För att tvinga mig själv att slappna av har jag verktyg jag hittat själv. Våra djur och även att vara kreativ. Med våren kom inspirationen att måla stenar igen. små och stora.. och vet ni.. jag har fått beställningar.