När jag var en tjockis…

0

Fetman smög sig på med åren, graviditeterna, värken och stress. Med det också en känsla av mindervärde. Attityden blev en pigg aktiv och alltid glad fläskfia. Det var det jag visade utåt. Sorgen och kampen mot kilona bar jag inom mig.

Om man är överviktig blir man för många som ett slags allmängods. Fritt att kommentera, tala allvar med, påpeka vikten och utseendet. För det mesta valde jag att inte återgälda de så kallade “råd” jag fick då hade det säkert tolkats som ett försvar av min fetma. En av alla gånger när jag såg ett foto på mig själv och blev ledsen sade jag -Usch så tjock jag är. Fick till svar -Ja det är du! En riktig fet fläsk Fia! Sluta ät så mycket och rör på dig eller fasta. Som jag grät den kvällen när jag kom hem. Att det sades framför våra barn gjorde ju inte saken bättre. Det är bara en gång av många, många då jag fått motta “välmenande” blickar och råd om hur jag skall gå ner i vikt.

På krogen inträffade ofta korkade kommentarer och om jag varit lagd åt det promiskuösa hållet hade jag sannerligen kunnat rullat många varv i sänghalmen. När jag vänligt avböjde den intensiva och många gånger billiga uppvaktningen fick jag ofta hör att -Vafan du skall vara tacksam att du ens blir tillfrågad om att ligga!!! Då drog jag ofta mitt Ess i rockärmen.

Bandet på scenen spelar soul det är hög stämning där på dansgolvet. Den något överförfriskade mannen, med en andedräkt som i det närmaste kan liknas med en gödselstack en varm dag i juli,står där och tror att han har fått mig på rygg. För att jag är fet och skall vara tacksam!.

Då ler jag fladdrar med ögonlocken rättar till behagen… smyger nära och viskar..

– Duuuu, ser du bandet på scenen..

Gödselstacken flåsar upphetsat och svara -Aaaah djääävligt bra sångare de har. Han får ligga i kväll höhööhöhöö.

Jag svarar med min hesa röst – Ooooh jaaaa! Jag VET att han får det. Med MIG! För det är min make!! Där satt den!

Den kvällen och så många andra hemma i soffan sade jag till maken. I mig bor en liten ,mjuk, kvinnlig kvinna som vill komma ut. Ingen ser att jag är det… alla ser bara tjock, glad och präktig..  Men inuti där är jag hon som kryper upp i soffhörnet. Hon som vill ha en tröstande kram eller bara bli litet upplyft i kramen.

Jag funderar på vad det är som gör att överviktiga människor skall behöva stå ut med den behandlingen som de ofta får. Varför är det helt i sin ordning att faktiskt kränka någon bara för att den är överviktig? Det är inte snällt att “i all välmening” påpeka att någon är tjock! Vi som varit feta eller fortfarande är det …Vi vet jag lovar.

Nu har jag gjort en viktresa men det är en helt annan historia.

<3 Med Kärlek <3

 

Dela.

Om skribenten

Missa inte våra intressanta artiklar

Läs fler artiklar på huvudsidan

Lämna en tanke